Trots en världsekonomi i högkonjunktur är det globala politiska riskläget högt. Den amerikanska utrikeshandelspolitiken, Trump’s trade war of words, sätter bitvis tonen på de finansiella marknaderna. I Tyskland hade förbundskansler Angela Merkel stöd av den ekonomiska makrobilden och gjorde samtidigt ett historiskt svagt valresultat. Vinterns val i Italien visar att västvärlden knappast passerat peak populism. Italien, ett av EU:s grundarländer, har fått en av Europas mest EU-kritiska regeringar.
I september sveper de globala politiska trenderna in i Sverige. Det svenska riksdagsvalet rymmer mindre risk än till exempel ett amerikanskt presidentval eller en brittisk folkomröstning där två alternativ ställs mot varandra och små majoriteter, uppenbart, gör en stor skillnad. Parlamentsval i nordiska länder är proportionerliga och mandatfördelningen fungerar ofta som en kudde mot stort genomslag för partier på flankerna.
Sverige har dessutom starka offentliga finanser och en låg offentlig skuldsättning. Våra institutioner står stabila (Sverige anses vara en high trust society med låg korruption) och fungerar som motvikt mot politisk turbulens, vilket gör populism som ekonomisk risk i Sverige relativt sett låg.
Samtidigt är vi knappast förskonade från politisk turbulens. Tvärtom återspeglar Sverige många av trenderna på den internationella scenen. Väljare bestämmer sig allt senare och valvindar tar fart först på slutet, nära valdagen. Vi får också valresultat som ger alltmer fragmentiserade parlament och alltmer komplicerade och utdragna regeringsbildningsprocesser som resulterar i att helt nya koalitioner formar regeringar. Politiken är inte längreen kraft för stabilitet eller förutsägbarhetutan för motsatsen: turbulens.
Den svenska valrörelsen blir med stor sannolikhet mer hårdkokt än någonsin tidigare. Under mandatperioden har vi upplevt en akut migrationskris, en terrorhändelse i Stockholm och växande geopolitiska spänningar med Ryssland. Det sätter sin prägel på valrörelsen och bidrar till en politisk miljö som vi är mer vana att se i Danmark, Holland eller kanske till och med i Israel.
Nästa politiska cykel blir också mer ekonomiskt besvärlig än den nuvarande där regeringen fått stöd av den starka svenska konjunkturen. 2018–2022 kan vi räkna med en samhällsekonomisk avmattning samtidigt som penningpolitiken gradvis normaliseras.
Demografin i Sverige sätter press på ökade offentliga utgifter samtidigt som politiker brett över blockgränserna aviserat stora satsningar på inre säkerhet och yttre försvar. Dessutom kommer omkring 140 000 nyanlända som sökte asyl i Sverige 2015–2016 ut på vår bomarknad och arbetsmarknad, vilket kan ställa krav på reformer.
Med denna ekonomiska inramning går vi mot en politiskt läge som i tre siffor kan sammanfattas som 40-40-20, återspeglande de rödgröna, alliansen och SD + övriga partier.
Investerare ska vara inställda på att Sverige i den miljön går mot en ny regeringskoalition som vi inte har upplevt tidigare och som kommer att ha begränsade reformmöjligheter. Nästa regering blir antingen för liten för att fatta stora beslut, eller för stor så att partierna i regeringen blockerar varandra. I en sådan miljö är det omvärldshändelser som sätter agendan och politiken blir reaktiv och följsam på samhällsutvecklingen.
Det är först när utmaningarna är tillräckligt stora, tillräckligt akuta och nära nog står i farstun som det politiska systemet adresserar dem. Det gäller alltjämt under cykeln 2018–2022.