Det heter ofta att det är våra många duktiga entreprenörer som ska driva Sverige framåt. Frågan är dock hur 3:12-regelverket rimmar med denna föreställning. Kanske måste vi acceptera att några tillåts behålla mer av de vinster de själva skapat för att desto fler ska få arbete.Vid årsskiftet ändrades åter de så kallade 3:12-reglerna – efter lång debatt. Utan att beröra dessa senaste regeländringar närmare kan vi konstatera att litet fokus dessvärre har lagts på de beteenden regelverket vill uppmuntra och om det i alla delar verkligen fyller sitt syfte.
Liksom många andra är jag av uppfattningen att Sveriges samlade entreprenörskår är en helt avgörande kraft för att trygga välfärden och skapa nya arbetstillfällen. Regelverken under vilka dessa entreprenörer verkar upplevs dock ofta som krångliga och svårast av allt är 3:12-reglerna. När vi därtill lägger att de beteenden 3:12-reglerna vill uppmuntra inte gäller på lika villkor för alla och att det motverkar nyföretagande, när det visar sina sämsta sidor, är det kanske dags att reformera lagstiftningen från grunden.
Vi tar det från början. 3:12-reglerna bestämmer beskattningen av ägare till företag där ägaren själv är verksam och syftar till att förhindra att inkomster som härrör från ägarens egna arbetsinsatser beskattas som kapitalinkomst. För många företagare innebär reglerna i praktiken att han/hon kan ta ut ett årligt utdelningsbelopp, även kallat gränsbelopp, om dryga 150 000 kronor som beskattas med 20 procent. Tar ägaren ut en högre utdelning än så beskattas överutdelningen som lön med en marginalskatt som kan uppgå till 57 procent.
Vid en försäljning av företaget gäller i princip samma sak. En vinst som inte är högre än årets och tidigare års sparade gränsbelopp beskattas med 20 procent medan en överskjutande vinst beskattas helt eller delvis som lön.
Nu till de inkonsekvenser som regelverket är utrustat med. Som ett stimulansinslag till den företagsägare som anställer ökar det gränsbelopp som beskattas lågt vid en utdelning eller försäljning i proportion till summan av löner som utbetalas till anställda. Det innebär att en framgångsrik konsult inom servicesektorn med högavlönad personal om det vill sig väl kan lyfta utdelningar motsvarande årslöner till den lägre beskattningen 20 procent utan att utdelningen beskattas som arbetsinkomst.
Nu kan inte alla entreprenörer driva konsultverksamhet på en marknad som är beredd att betala flera tusen kronor per konsulttimme. De flesta företagare kan inte anställa eller har inte behov av dyr arbetskraft och kan därför inte påräkna höga gränsbelopp som kan utnyttjas för lågbeskattade utdelningar eller realisationsvinster. Men även för dessa företagare finns en möjlighet att undkomma tjänstebeskattning av företagsvinster.
Ytterligare en egenskap hos regelverket är nämligen den karensregel som föreskriver att när en företagare säljer eller upphör med sin verksamhet beskattas en vinst eller utdelning utöver det lågbeskattade utrymmet (gränsbeloppet) som lön i fem år efter det att verksamheten upphörde. Om ägaren väntar med att plocka ut sina vinster ur verksamheten till det sjätte året efter det att verksamheten upphörde undviks tjänstebeskattningen och vinsterna kan tas hem till endast 25 procent i skatt.
Vi har med andra ord att göra med ett regelverk som med ena handen uppmuntrar till företagande, men belöningen finns bara där för de som lyckas och gynnar vissa tjänstesektorer framför andra. De som inte lyckas lika väl med sitt företagande eller som i och för sig gör det men inte är verksamma i en bransch där högavlönad arbetskraft är en förutsättning uppmuntras istället till passivitet.
Regler ska inte styra enskildas val men de ska heller inte uppmuntra ”fel” beteenden. När några få framgångsrika företagare kan göra obegränsade vinster som beskattas lågt medan andra får se sina betydligt lägre vinster beskattas som tjänsteinkomst oavsett eget löneuttag menar jag att regelverket hämmar tillväxten av nya och små entreprenörsföretag. Många är de innovatörer och potentiella serieentreprenörer som ser en bättre ekonomisk kalkyl om de väljer att lägga sig på sofflocket för att vänta ut de fem åren då redan upparbetade vinster kan lyftas till halva skatten istället för att starta om och anställa på nytt.
Kanske är det dags att sätta en prislapp på vad som är en marknadsmässig lön för det egna arbetet och acceptera synsättet att det är ”fair” att vinster utöver detta marknadsmässiga löneuttag beskattas som kapitalinkomst? Det finns säkert andra modeller att lägga till grund för nya i grunden reformerade 3:12-regler, jag har inte ambitionen att komma med förslag till hur ett nytt regelverk skulle vara uppbyggt. Men varför fokuserar inte debatten på de verkliga stora problemen med det nuvarande systement – att vi genom lagstiftning uppmuntrar till passivitet istället för att ge fler företagare en ”riskpremie” för att de vågar satsa och anställa.
Nä, låt oss hoppas att nästa debatt kommer att kretsa kring de frågor som är viktiga för många och att nästa reform medför regler som blir till gagn för såväl entreprenörer, arbetstillfällena och hela vårt land.