När den S-ledda minoritetsregeringen förlorade budgetomröstningen och statsministern aviserade extraval till mars startade också samtal mellan regeringspartierna och alliansen som ledde fram till den så kallade decemberöverenskommelsen.
Uppgörelsen som presenterades den 27 december är en politisk överenskommelse – inte lagstiftning eller ett rättsligt bindande avtal. Avsikten är ett handslag över blockgränsen om former för rikets styrelse, inte politikens innehåll. Överenskommelsen innebär förstärka möjligheter för det största blocket att få sin statsministerkandidat vald och sitt budgetförslag att passera riksdagen. Med ett slags fingerat majoritetsstyre underlättas för minoritetsregeringar att fungera i ett parlamentariskt besvärligt läge. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och de fyra allianspartierna står bakom överenskommelsen som ska gälla två mandatperioder, fram till 2022.
Flera invändningar kan riktas mot överenskommelsen. Den saknar formell status, det finns oklarheter om till exempel hur många beslut och hur mycket lagstiftning regeringen kan lägga in i sitt så gott som fredade budgetförslag. Och framför allt, det finns frågetecken om både förankring och viljan att vårda överenskommelsen framåt. Den snabba och slutna processen dagarna fram till en uppgörelse kan skvallra om forcerat beslutsfattande med bristande förankring. Och partiernas fortsatta arbete i mellandagarna med att läcka uppgifter om processen och fortsätta käbblet skapar bristande lojalitet till det överenskomna.
Redan i januari ges indikationer på decemberöverenskommelsens förankring och framtid. Den 10 januari samlas Moderaterna till extra partikongress, riksdagen startar vårterminen med partiledardebatt den 14 januari. Räkna också med signaler från regeringen om innehållet i den ekonomiska vårpropositionen.
Vilket samarbetsklimat och vilken tillit som skapas mellan partierna och dess ledande företrädare kan nu avgöra och definiera hållbarhet och beständighet i överenskommelsen – och därmed graden av långsiktigt stabila villkor för den ekonomiska politiken.