När Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) nyligen avgjorde det uppmärksammade ”Nordnet-målet” om korrekt marknadsvärde på aktien vid överföring till investeringssparkonto (ISK), såg det på ytan ut att handla om en teknisk skattefråga. Men domen har väsentligt större betydelse än så.
I praktiken markerar HFD ett tydligt skifte i synen på vad som utgör ett verkligt marknadsvärde vid beskattning av finansiella tillgångar. Domen kan få långtgående konsekvenser – inte bara för privatpersoner som sparar i ISK, utan även för entreprenörer, jurister och bolag som använder kapitalförsäkringar och olika typer av ägarstrukturer som en del av sin kapitalplanering.
Nordnet-målet gällde en investerare som förde över sina Nordnet-aktier till ett ISK innan handeln på Nasdaq Stockholm öppnade på noteringsdagen i slutet av november 2020. Investeraren överlät aktierna till introduktionspriset om 96 kronor per aktie och ansåg att detta utgjorde aktiens marknadsvärde.
Skatteverket ansåg däremot att aktierna skulle värderas till 109 kronor – den kurs som ansågs etablerad av marknaden när handeln inleddes. HFD gick på Skatteverkets linje och undanröjde därmed Kammarrättens dom där domstolen ansågs att en volymviktad genomsnittskurs utgjorde det verkliga värdet på aktien.
Det mest intressanta i HFD:s dom är dock inte utgången i målet, utan snarare domstolens resonemang. HFD slår i praktiken fast att ett introduktionspris inte motsvarar ett verkligt marknadspris. Domstolen konstaterar att introduktionspriset sätts genom en kontrollerad emissionsprocess där flera strategiska hänsyn vägs in, såsom ägarspridning, institutionell efterfrågan och intresset för noteringen.
Det är ett korrekt konstaterande. Introduktionspriser är ofta strategiska. De sätts inte enbart för att spegla marknadens högsta betalningsvilja, utan också för att skapa en lyckad börsintroduktion. Ett bolag som ska noteras vill se positiv kursutveckling första handelsdagen, locka långsiktiga investerare och skapa medial uppmärksamhet. Därför sätts introduktionspriser ofta med viss rabatt. När Nordnet-aktien omedelbart steg till 109 kronor ansåg HFD att handeln etablerades på det priset och att detta var bevis på marknadens faktiska betalningsvilja.
Det är här domen blir principiellt betydelsefull.
HFD markerar tydligt att objektivt observerbar marknadshandel väger tyngre än administrativa eller strategiskt satta introduktionspriser. Domstolen prioriterar det pris som uppstår genom fri handel framför det pris som fastställts i en kontrollerad noteringsprocess. Att introduktionspriset bör anses utgöra marknadsvärdet framstår som naturligt, eftersom marknadsvärde enligt gällande definition avser det pris den skattskyldige själv skulle ha fått betala på orten. Detta bortser dock HFD från.
Vid en första anblick kan detta framstå som logiskt, men konsekvenserna riskerar att bli betydande. HFD:s dom innebär nämligen att händelser som inträffar efter en överlåtelse – och som inte kan förutses vid tidpunkten för transaktionen – kan påverka vilket pris som ska anses utgöra marknadsvärdet vid överlåtelsen. För många jurister, entreprenörer och rådgivare är frågan dessutom långt ifrån begränsad till ISK. Kapitalförsäkringar, holdingbolag och interna depåstrukturer används i stor omfattning för att hantera ägande av aktier, incitamentsprogram och partnerupplägg.
I dessa strukturer uppstår ofta liknande värderingsfrågor:
• vilket värde ska användas vid en överlåtelse
• vilket pris kan faktiskt anses marknadsmässigt och när en extern marknadskurs ska tillmätas skattemässig betydelse
HFD:s dom kan nu ge Skatteverket ett betydligt starkare stöd för att ifrågasätta interna värderingar i situationer där det sker en extern marknadsprövning i nära anslutning till transaktionen.
Det kan exempelvis handla om:
• aktier som förs in i kapitalförsäkringar,
• management equity-program
• partnerägande i rådgivnings- och juristbolag
• interna aktieöverlåtelser
• strukturaffärer inför börsnoteringar och finansieringsrundor
Budskapet i domen är tydligt: om marknaden kort inpå överlåtelsen visar att tillgången är värd mer kommer domstolen sannolikt att lägga större vikt vid den faktiska handeln än vid ett tidigare avtalat pris. I praktiken innebär det en förskjutning från avtalsbaserade till marknadsbaserade värderingar.
Det skapar visserligen större objektivitet – men också större osäkerhet.
Var går egentligen gränsen? Hur nära i tid måste marknadshandeln ligga? Hur stabil måste kursbilden vara? Och hur ska tillgångar värderas på marknader med låg likviditet eller hög volatilitet?
Domen skapar fler frågetecken än den besvarar. Därför bör domen inte anses vara en smal ISK-fråga, utan som ett principiellt avgörande om hur svenska domstolar framöver kan komma att bedöma marknadsvärde inom hela skatteområdet.
För rådgivare, jurister och bolag som arbetar med kapitalförsäkringar och avancerade ägarstrukturer är budskapet tydligt: det blir allt svårare att luta sig mot interna eller administrativa värderingar när marknaden också ges möjlighet att säga sitt.