Nedgångssviten på Stockholmsbörsen blev till slut tio dagar i rad (5–19/8) — den längsta sammanhängande nedgångsperioden för OMXS30-indexet sedan 2006, till och med längre än de nio dagar vi upplevde under eurokrisen 2011. Det låter dramatiskt om man räknar dagar, men det är viktigt att skilja på karaktären.
2011 föll index med över tre procent vissa dagar, med stigande volym, i en etablerad nedåtgående trend med fallande medelvärden. Den nedgångsfas vi upplevt i augusti har i stället varit en långsam, nästan sömnigt glidande, nedgång på mellan -0,03 och -0,7 procent per dag, överlag med sjunkande volym och med stigande medelvärden.
I torsdags testade OMXS30 stödzonen mellan cirka 3 210–3 250, vände upp och stängde på 3 258. Det var i sig en bra signal. Men det jag egentligen väntade på kom dagen efter: i fredags steg index med 1,0 procent till 3 292 med en omsättning som var nästan 40 procent högre än snittet de senaste 30 dagarna. Det var precis den signalen jag ville se. Gummisnodden var hårt spänd efter tio dagars nedgång; i fredags löstes den översålda situationen i och med uppgången.
Stödet i form av den gamla rekordzonen från februari har prövats och hållit, och köparna kom tillbaka med emfas, inte i tysthet. Mitt huvudscenario, tills motsatsen bevisas, är att rekylen är avklarad och att vi är tillbaka i upptrenden. Jag vill ändå se ännu en stängning ovanför 3 303 (förra veckans högsta) i veckan som en bekräftelse på att nästa uppgångsvåg har startat. En enda stark dag kan vara en tillfällig uppgång snarare än en vändning, och jag har blivit lurad av sådana förr.
Börskommentarer och aktiecase från DNB Carnegie – prenumerera på Veckans Viktigaste.