Denna krönika från sommarutgåvan av DNB Carnegie Private Bankings kundmagasin Insikt publicerades i juni 2026. Vill du veta mer om vårt erbjudande? Boka ett möte här.
”Katten då – hur gör jag med katten?”, utbrast kvinnan som skulle flytta till Storbritannien efter att jag redogjort för vikten av att se över sin familjejuridiska situation inför flytten.
En annan gång träffade jag en företagsledare som beskrev sitt liv: dubbla medborgarskap, en fru i Portugal, en fastighet i Sverige, bolag i USA, barn i Singapore och en stundande flytt till Schweiz. När jag gick igenom den knepiga familjejuridiska karta han levde i, blev han tyst en stund innan han sa:
– Hur är det möjligt att ingen av de hundratals rådgivare jag haft genom åren har nämnt ett ord om detta?
Ja, hur kan familjejuridiken gång på gång förbises, eller slarvas bort, av HR-avdelningar, relocation-firmor, advokater och andra rådgivare som annars är minutiösa i allt från skatteoptimering till logistik?
Jag tänker på min egen familjs utflytt till Zambia på 1990-talet. En veckas förberedelse i Sidas regi, där vi lärde oss hur man skriver ut sig ur Sverige, konverterar sitt körkort, undviker malaria och säger hej på nyanja. Allt viktigt. Allt relevant. Men familjejuridiken? Den nämndes inte.
Min erfarenhet säger mig att det handlar om okunskap och ovilja.
Okunskap om vad som faktiskt händer när människor korsar gränser – inte bara geografiskt, utan också rättsligt. Om hur olika länders lagar kan kollidera. Om vilket lands lag som styr ett arv. Om när ett äktenskapsförord plötsligt inte längre gäller. Om vilka konflikter som kan uppstå kring barn när en förälder vill flytta vidare eller flytta hem.
Men också ovilja. Ovilja att ta tag i det som skaver. Att prata om död, separation och konflikter. Det är enklare att prata om katten.
Men det som skjuts upp är nästan alltid dyrast att ignorera. När livet hastigt förändras – av en skilsmässa, ett dödsfall eller en vårdnadstvist – är det för sent. Då är spelplanen redan ritad, ofta av ett rättssystem man knappt visste att man omfattades av.
En snabb googling ger mig stöd för min tes. Ett större företag listar ”tio tips till dig som ska flytta utomlands”. Jag läser råd som att hyra ut bostaden, säga upp gymkortet och gå med i en Facebookgrupp för utlandssvenskar. Praktiskt – men också talande. Det närmaste man kommer familjejuridik är tipset att ”ta kopior på viktiga dokument”. Med en generös tolkning kan det möjligen anses tangera frågan.
Samtidigt vet vi att just dessa frågor ofta är de mest avgörande. Inte i vardagen, men när livet tar en oväntad vändning. Och det gör det för nästan alla, förr eller senare.’
Därför är min uppmaning enkel. Till alla rådgivare som möter människor på väg ut i världen: Lyft familjejuridiken högst upp på agendan. Gör den lika självklar som skatten, lika konkret som flyttlogistiken. Och till alla som själva står inför en internationell flytt: Våga ställa frågorna, även de obekväma. Svaren är nästan alltid mer komplexa än man tror, men oändligt mycket enklare att hantera om man gör det i god tid.
Katten då – hur gick det för katten? Ingen aning. Förhoppningsvis fick den ett långt och lyckligt liv på den brittiska landsbygden. Det är mer än man kan säga om ett och annat familjejuridiskt upplägg.
Fotnot: Detaljerna i exemplen är fingerade.