Skogsskiften i sparbössan

Entreprenören Ove Långström är tillbaka i barndomens Dalarna. Där äger han skog, som investering och rekreation.  
– Jag ser skogen som en sparbössa, som en del av portföljen. Det är en långsiktig investering att ge vidare till nästa generation, säger han.

Denna artikel är publicerad i Carnegie Privatbanks magasin Insikt.
Text: Jenny Askåker Bild: Joakim Braund 

Buy land,they’re not making it anymore.
– Mark Twain

Ove Långström möter upp i Rättvik och ber oss hoppa in i jeepen. Strax kör vi ut ur samhället och susar igenom ett vintervackert skogslandskap som ständigt skiftar karaktär, från slyigt och tätt till uppröjt eller helt avverkat. Ett otränat öga kan ta mönstret för naturliga variationer i landskapet, men Ove Långström upplyser om att det är typiskt för Dalarna och ett resultat av ägarförhållandena – att skogen på många håll är uppdelad i små, små ägarlotter eller skiften, typiskt remsor som bara är 10–15 meter breda.

Ursprunget är en både jämställd och jämlik dalatradition, får vi veta. Här gick gårdarna nämligen inte i arv till äldste sonen som på många andra håll, utan delades mellan samtliga arvingar, manliga såväl som kvinnliga. Med tiden ledde sedvänjan till många ägarskiften och ibland ett komplicerat samägande av skogen. Än i dag finns faktiskt hälften av Sveriges alla skogsskiften i Dalarna, trots att landskapet bara omfattar 8 procent av skogen. Baksidan är en lägre effektivitet i skogsbruket, menar staten som sedan 1800-talet drivit reformer för att göra skiftena större, så kallad omarrondering – men det går trögt, berättar Ove Långström.

– Man vill ju inte byta ett skifte som man tagit väl hand om mot något som ser sämre ut. På många håll har omarronderingarna röstats ner av skogsägarna i området. 

På sin farmors sida har Ove Långströms släkt en lång historia i Dalarna, närmare bestämt i Nedre Gärdsjö,nordost om Rättvik, där Ove var mycket som liten grabb. När han i början av 2000-talet började fundera på att köpa skog, främst drivet av sitt jaktintresse, var det naturligt att återknyta till rötterna i området. Det visade sig dock vara lättare sagt än gjort, då det krävdes tillstånd från Länsstyrelsen för att förvärva mark i glesbygd och Ove Långström fick nej. Men skam den som ger sig – han överklagade till Jordbruksverket, fick rätt och har de senaste tolv åren köpt på sig en hel del skog fördelat på cirka tio skiften.

Strax är vi framme vid det största: Ett 23 hektar stort skogsskifte med Stora Enso som granne. Vi hoppar ur bilen och pulsar genom snön i röjd tallskog med 20–30 år på nacken.

– Så här ska det se ut – som en pelarsal. Det är 30–40 år kvar till avverkning, så det blir nästa generation som får avverka, säger Ove Långström och fortsätter:

– Finessen med skogen är att den inte påverkas av börsen. Och visst är det roligare att gå här än att stirra ini en skärm? Här plockar vi svamp i mängder och det bästa köttet man kan äta är från den egna skogen. På älgjakten i oktober följer sönerna med upp och i jaktlaget sköt vi tre stora djur och två kalvar i höstas. Skogen är en tillgång som inte går att mäta.

Så du ser skogen främst som rekreation, inte investering?

 – Både ja och nej. Jag ser skogen som en sparbössa, som en del av portföljen. Det är en långsiktig investering att ge vidare till nästa generation. Kostnaderna är små, förutom vid avverkning, och prisutvecklingen på skogsfastigheter har varit väldigt bra de senaste åren. Det kan man förstås inte räkna med framöver, men jag har svårt att se att priset skulle gå ner.

Den löpande avkastningen är det dock inget vidare med, tillägger Ove Långström sedan, medan vi slår oss ner i bilen och han serverar te ur termos och tar fram ostsmörgåsar. En välvuxen tall eller gran, på cirka100 år, betingar ett pris på mellan 500 och 1 000 kronor beroende på kvalitet, uppskattar han. För sex år sedan slutavverkade han ett mindre område med 100-årig blandskog.För virket fick han 150 000 kronor, men betalade 80 000 kronor för avverkningsjobbet. Dessutom tillkom kostnader för nyplantering av tallar.

– I dag används mindre papper än tidigare och det påverkar prisbilden negativt på massaved. Bäst betalt är det för stamvirke – riktigt tjocka stammar det går att göra bjälkar av, förklarar Ove Långström.

Sedan kör vi vidare mot nämnda område. Syftet är att titta på älgens skadeverkningar i ungskog – ett betydande och kostsamt problem för skogsnäringen. Och mycket riktigt: När vi hoppar ur bilen och ger oss in i området ser man snabbt att på omkring hälften av de späda tallarna är toppskotten avbetade, och på en del är barken avskrapad.

– Här har älgen gått och ätit. Och titta där borta, det syns tydligt hur en älgtjur fejat hornen mot stammen.Det är naturens gång, inget att göra åt. Men vi får se om de här träden överleveröver huvud taget, säger OveLångström bekymrat.

Hur tar du hand om din skog?
– Främst tar jag hjälp av en skogsentreprenör och virkesköpare som heter Weda skog. Jag beställer deras tjänster för röjning och avverkning, och de sköter då kontakterna med skogsvårdsstyrelsen. Ibland tar jag själv med mig röjsågen ut, men det handlar då om småytor.

Kunskap om skogsbruk har Ove Långström främst fått från sin vän Kalle Knapp, timmerman och jägare som bott i Dalarna i hela sitt liv (”förutom nio år i byggbranschen i Stockholm, men det var länge sedan nu”). I dag är Kalle Knapp pensionär, men fortsätter i liten skala att bygga timmerhus – en processsom börjar med att gå ut i skogen och välja lämpliga stammar.

Som final på vår skogsfärd styr Ove Långström bilen mot vännens hus, där vi bjuds in på kalops på älgkött från jakten i höstas. Vid köksbordet pratar vi om utvecklingen inom skogsbruket.

– Nuförtiden blir virket inte lika starkt. Träden står glesare i skogen, får mer näring och växer snabbare, men det blir inte lika hårt. Sånt timmer som fanns förr finns inte längre,säger Kalle Knapp.

Ove Långström bläddrar i ett prospekt för ett skogsområde några mil bort.

– Om jag är köpsugen? Jovisst, men det är också kul att bara titta och diskutera. Här i Dalarna är vi alla skogsägare.

Skogdiagram