Den som driver sitt eget företag kan i princip själv bestämma om vinsten ska tas ut som lön eller som utdelning. För den som redan har tagit lön upp till brytpunkten är skillnaden mycket stor. Tas vinsten ut som lön är skatten sammanlagt dryga 65 procent, medan den totala skatten för en utdelning hamnar kring 40 procent. Vem väljer 350 kronor i handen för tusenlappen, när man kan få 600 kronor? Det är därför 3:12-reglerna finns – för att delvis lönebeskatta utdelningar och vinster för fåmansföretagare.
Det här regelverket är synnerligen komplext och svårt att tillämpa. Under mina 30 år i branschen har det nästan hela tiden suttit en eller annan utredning och funderat på hur reglerna kan ”förenklas och förbättras” – varje gång har resultatet blivit än mer komplext.
Reglerna träffar fåmansföretag där ägarna eller deras närstående är verksamma. Men när ska man anses verksam i ett företag? Och vad gäller om barnen tar över, eller om företaget delvis ägs av personer som inte arbetar i det? När är ett bolag ett fåmansföretag? Dessa och en mängd liknande frågor har varit föremål för otaliga processer i domstolarna och sätter mat på bordet för hundratals skatterådgivare.
De regelförändringar som nu görs adresserar emellertid ingen av dessa frågor. I stället handlar det i princip om att ersätta ett krångligt sätt att beräkna gränsbeloppet för lågbeskattad utdelning med ett annat krångligt sätt. Det blir bättre för en del och sämre för andra.
Fåmansföretagaren kan varje år ta utdelning med endast 20 procent skatt upp till ett gränsbelopp. Utdelning därutöver beskattas alltså mycket högt för den som redan har lön upp till brytpunkten. Av Sveriges mer än en halv miljon fåmansföretagare är det endast en liten andel som tar utdelning över gränsbeloppet.
I praktiken anpassar man sig till regelverket och avstår från att ta ut medel ur bolaget till dess att man kan göra det till en rimlig skatt. De flesta entreprenörer som inte väljer att flytta från Sverige sätter sitt bolag i träda, det vill säga ägaren avstår från att vara verksam i bolaget under en period om fyra hela kalenderår. Efter trädaperioden är skatten normalt 25 procent.
Det är helt rationellt att inte vilja betala 65 procent i skatt. Samtidigt är det helt galet att entreprenörer ska behöva sitta på händerna i flera år i stället för att fortsätta att bygga välstånd åt oss alla. Eftersom de ändå inte tar ut någon vidare utdelning till den högsta skatten skulle sannolikt skatteintäkterna öka om 3:12-reglerna togs bort. Den samhällsekonomiska vinsten av att våra entreprenörer kan fortsätta att vara just entreprenörer överstiger nog under alla förhållanden skatteintäkterna.
Den extremt höga skatten på arbete gör det förstås logiskt att ha regler som förhindrar att arbetsinkomster tas ut som lägre beskattad utdelning. Men om nu nästan alla väljer att inte ta ut så mycket ur sina bolag att de träffas av den höga skatten, kan man ifrågasätta om reglerna egentligen är meningsfulla. Att de inte tycks kunna åtgärdas oavsett hur många försök som görs signalerar att något är fundamentalt fel med dem. Ta bort eländet.
Denna krönika är från vinternumret av DNB Carnegie Private Bankings magasin Insikt. Klicka här för att bli kund.