Rör inte skatten!

KRÖNIKA. När politikerna inte är ense om vilka problem en stor skattereform ska lösa, skapar översynslöften osäkerhet för investerare och entreprenörer.

Ropen skalla, en stor skattereform för alla. Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet, LO, TCO, Anders Borg, Carl Bildt och breda delar av näringslivet vill se en blocköverskridande skattereform efter valet. Tron på en ny skattereform liknar en illusion där alla läser in att de egna önskningarna går i uppfyllelse.

Det ser ut att råda bred enighet om att en skatteöversyn ska ske 2018–2022. Men där upphör också samsynen. I själva verket finns det naturligtvis olika uppfattningar utifrån intressen och ideologi om vad som i sak driver en stor skatteform och vilket problem som ska lösas. I stället hamnar fokus på form och att skattereformen ska vara både bred, blocköverskridande och ”stor”. Just större, systemförändrande skattereformer genomförs oftast när det är enkelt att vara överens om problemet som måste lösas, som vid tydliga systemkriser likt Sverige 1990–1991 eller på senare tid skattereformer i Baltikum och Östeuropa där uppbördsproblem drev en övergång till så kallad platt skatt.

Trots allt, någon sådan uppenbar systemkris föreligger inte i Sverige. Tvärtom. OECD framhåller ofta att det svenska skattesystemet i design, legitimitet, lojalitet och effektivitet står sig väl och till och med är en förebild för andra länder. I stället är det höga nivåer som gör att svenska skatter sticker ut jämfört med andra länder – och där drar partierna i olika riktningar.

Översyner ska göras när det finns möjlighet att enas om förändringar. Så länge partier inte är överens om vad som driver en stor skattereform och vilket problem som ska lösas ökar processen i stället osäkerheten om skattesituationen i Sverige. Vi är i en trend med höjda kapitalskatter, och en process med en större översyn av skattesystemet skulle bli en plattform att pröva förslag om höjda ägar- och kapitalskatter för att minska klyftan mellan skatt på arbete och kapital. Vi kan fundera på hur osäkerhet om kapitalskatter skulle påverka investeringsviljan och entreprenörsklimatet i Sverige under perioden som översynen pågår.

Sverige behöver inte en skattereform, Sverige behöver sannolikt flera skattereformer. Här kan också undertecknad önska sig en serie med både utgiftsreformer och skattereformer som utifrån en uppdaterad omvärldsanalys stärker vår konkurrenskraft för tiden efter global högkonjunktur och Riksbankens minusräntor. Samtidigt är ju inget lättare än att önska sig att just dessa utmaningar ska adresseras, svårigheten är att komma överens med andra om vad som är prioriterat att lösa.

Så i stället för en stor skattereform är det mer troligt att skattereformer 2018–2022 blir partiella och tar sikte där problemen är mer uppenbara och nära nog nödvändiga för politiker att adressera.

Ett möjligt område är skattereformer kopplade till bomarknaden som mer precist adresserar både den svenska skuldsättningen och den låga rörligheten. Då skulle utfasade ränteavdrag kunna växlas mot lägre marginalskatter för att kompensera väljargrupper som drabbas. Och på motsatt vis skulle sänkt reavinstbeskattning kunna växlas mot höjd fastighetsskatt för ökad rörlighet.

Om de stora partierna är i någorlunda gott skick efter valdagen skulle S och M kunna komma överens om det tidigt i cykeln 2018–2022. Det kanske inte är den allra mest storslagna skattereformen, men den är i varje fall både block överskridande och mer genomförbar än drömmarom en stor skattereform à la 1990–1991.