Nyhet

Maestron som alltid är nybörjare

LIVET. Den internationella musikvärlden står öppen för stjärnviolinisten Hugo Ticciati. Men kärriärframgångar är en bisak - hans fokus är att ständigt utmana sig. 

Tempot är rasande. Stråken glöder. Huvudetrör sig taktfast. Han hoppar till. Detta är att vara här och nu, tänker jag. Helt inne i musiken. Kanske är det lycka?

Vi befinner oss på Musikaliska vid Nybrokajen i Stockholm. Violinisten Hugo Ticciati står omgiven av sin 20 manstarka, och unga, kammarorkester O/Modernt. Stycket kallar han ”minimalistiska improvisationer” och konserten heter Action, Passion, Illusion. Senare i veckan ska den framföras i London, och Insikt, liksom ett femtiotal i publiken, bevittnar genrepet.

I pausen får vi en pratstund med Hugo Ticciati.
– Att stå på scenen är som att vara hemma. Jag är helt borta i musiken, säger han.

Jag är helt säker på att det stämmer.

Hans cv är långt – till höjdpunkterna hörframträdanden i Carnegie Hall i New York, Mariinsky Theatre Concert Hall i St Petersburgoch Chicago Symphony Hall. Hugo Ticciati samarbetar med stjärnor som operasångerskan Anne-Sofie von Otter, pianisten Angela Hewitt och violinisten Steven Isserlis. Reser gör han sju-åtta månader per år och i snitt ger han två konserter i veckan på scener runt om i världen.Dessutom undervisar han i violin, improvisation och musikhistoria.

Vem är denne ambitiöse man? Ja, inte något underbarn i alla fall, får jag veta när vi hörs på telefon några dagar senare. Visst kommer han från en musikalisk familj som ofta gick på konserter och spelade tillsammans under uppväxten i London. Mest stråkar. Och visst kände han omedelbart att det var fiol han ville spela när han som sexåring kom i kontakt med instrumentet för första gången. Men resan till världsscenerna var ändå inte spikrak. Till att börja med gick det faktiskt inte särskilt bra alls.

OMSTART FRÅN NOLL: Hus måste byggas från grunden

– När jag var 17–18 år visste jag att jag ville satsa på fiolen. Jag tackade nej till att studera musikvetenskap i Cambridge och åkte till Toronto där jag spelade i ett år för en mycket skicklig lärare. Men det lossnade inte. Jag visste inte vad jag skulle göra.

Vändningen kom ett år senare, när han som 19-åring kom i kontakt med den ryska violinisten och violinpedagogen Nina Balabina, som sedan 25 år är bosatt i Stockholm, där hon bland annat startat Musikskolan Lilla Akademien.Efter bara fem minuters lektion var HugoTicciati säker på att det var för henne han ville studera.

– Då kan man säga att jag började spela fiol på nytt. Vi rensade allt jag tidigare lärt mig och började från noll med skalor och lösa strängar. Jag spelade inte ett riktigt stycke på tre-fyra år, var bara hemma och övade jämnt. Det var då min riktiga skolning började.
 

Hur menar du?
– Tänk dig ett hus. Är inte grunden rejäl kommer huset förr eller senare att rasa. Vi byggde från grunden.

Men i mer än tre år – hur klarade du av det?
– Det krävdes förstås mycket tålamod, disciplin och hårt arbete. Och att jag litade på Nina – att vi skulle bygga upp spelet – och satsade dag efter dag på samma grej tills den fungerade.
– Men det var också viktigt att jag mindre och mindre oroade mig för vart saker skulle leda. Jag lärde mig att om det ena eller andra målet blir fokus kommer vägen dit att bli jättesvår, men om man hänger sig åt vad som händer här och nu och bara tillåter det att ta sin egen väg – då kan man uppnå mycket.

Det låter nästan som en meditativ tanke.
– Ja, jag började också meditera mycket under den här tiden. Det är fortfarande en central del i mitt liv – lika viktigt som att öva med fiolen, som jag gör sju-åtta timmar per dag. När man mediterar kommer man till en inre plats och rensar alla tankar. Med fiolen var det samma känsla.Jag försökte återfå grunden och komma till noll.

STÄNDIG NYBÖRJARE: Varje uppoffring kan bli en gåva

När jag efter en kortare lektion i meditationstekniker lite skämtsamt liknar Hugo vid en munk i musikens tjänst får jag veta att jag ärlångt ifrån den första. I samma anda vänder han sig mot ordet karriär i min nästa fråga – helt enkelt eftersom ordet inte är till någon hjälp,anser han.
– Jag spelar för att jag älskar det. Fiolen har tagit mig till många olika platser, orkestrar och människor, och det är jag jättetacksam för. Ett liv i musiken är rikt och annorlunda, men jag värdesätter inte ett solouppträdande på de största scenerna mer än en jätteliten festival i en by.Jag är öppen för allt och vill göra allt. Det är inte prestigen eller ”karriären” som är viktig.

Så vad är viktigt?
– Att verkligen vara här och nu, i det man gör och i processen, att hela tiden fortsätta att utmana sig. Inom meditationen talar man om nybörjaranda. Det har lärt mig mycket. Jag ska jobba till sista dagen i mitt liv – varje dag tar jagmin fiol och börjar om.

Vad får du offra för musiken?
– Det är klart jag har offrat enormt mycket. Men varje uppoffring blir en gåva om den görs i rätt anda. Det är så jag ser det.

Popartisten Salem Al Fakir var en mycket lovande violinist, men slutade med klassisk musik i 20-årsåldern för att det var en så osäker försörjning. Vad är din erfarenhet– går det att livnära sig som violinist?
– Ja och nej. Man bli inte musiker för att tjäna pengar, det kan jag säga (skratt). Men om man musicerar av rätt anledning, inte för pengarna, händer det av sig själv. I dag behöver jag inte kämpa för varje krona. Att kämpa för musiken belönar dig mycket mer. Pengarna räcker för att leva.

Och varför ska människor lyssna på klassisk musik?
– Jag tror att det är ett av de mäktigaste sätten att öppna sitt hjärta för mänskligheten omkring sig. Den klassiska musiken talar ett universellt språk som rör vid djupet och på höjderna av människans själ.

Tillbaka på Musikaliska i Stockholm. Pausen är slut. Hugo presenterar nästa stycke – kyrkomusik från 1200-talet avtonsättaren Pérotin.

– Det är meditativ musik som man spelade i timmar i kyrkan. Så bered er nu på att det ska hända absolut ingenting.

Och jag försöker, som Hugo Ticciati, att vara här och nu. I musiken. 

 

FAKTA. Hugo Ticciatin
Ålder: 35 år.
Bor: I Åkersberga utanför Stockholm.
Bakgrund:Född och uppvuxen i London.
 Familj: Nej.

Jenny Askåker

© Copyright Carnegie Investment Bank AB 2018. Alla rättigheter är reserverade.